Arrowshk

Ja vid det här laget går det väl inte att förneka det längre, jag är en sentimental människa. Jag bryter ihop ganska lätt när jag lyssnar på samma sorts musik som jag brukade lyssna på tidigare. jag tänker tillbaka helt enkelt, och även om jag förträngt mycket av de åren finns det fortfarande smärtsamma minnen kvar.

 

Man ska inte favoritisera, men jag känner det omöjligt att inte göra det när man äger en kanin just som min Saga.

 

Tänk er en egenuppfödd kanin, ni debuterar för första gången och tar pinne,

Tänk pinne på första starten för både kanin och förare, jag menar hur ofta händer det egentligen?.

Mitt galna yrväder på två år som for som en storm genom banan och visade att hon kan minsann även med en liten snorunge i kopplet som inte alls vet hur man gör.

Jag tog en glaskub med en svan inuti, jag har fortfarande kvar den och mitt i samlingen av pokaler, rosetter och plakat är det en av min käraste ägodel, den är inte särskillt speciell i utseendet och verkligen inget jag själv skulle fastna för och köpa i ett varuhus, men med minnen kommer kärleken till ett föremål.

 

Saga hann med mycket i sitt liv, hon blev inte bara mamma till en av sveriges bästa hoppkaniner och flera riktigt duktiga under sin livstid, utan hon sopade även banan lite själv.

Vi innehar faktiskt en tredjeplats i längdSM 2009.

 

Jag vet vad ni tänker, fan nu börjar hon pladdra om en kär gammal kanin

men hur gör man för att INTE börja pladdra om en kär gammal kanin?

 

Dock var Saga sliten, hon hann få många kullar och hon fick en slapp mage och en ofarlig utbuktelse i ögat, men i temperamentet var hon pigg och fräsh vilket lurade mej.

 

En dag var hon bara slut, en dag fick jag hastigt säga hejdå till min gamla vän, ringa det där samtalet och berätta för henne att jag älskar henne och att det kommer att bli bra till slut.

 

När jag sedan skrev en minnesruta åt henne på forumet skrev jag något i stil med att hennes smärta är nu borta, och min smärta kommer lägga sej med tiden, men jag är inte så säker på det längre, för här sitter jag, ett år senare. Det gör fortfarande lika jävla ont i bröstet när jag tänker på henne.

 

Jag ska vara ärlig, jag har inte varit rädd för döden tidigare, jag har accepterat det faktum att djur lever inte lika länge som människor. Kaniner har gått bort, jag har brutit ihop, gråtit och isolerat mej. Men jag har alltid kommit tillbaka, byggt upp mej själv bit för bit igen och gått vidare. Den här gången tar det dock en jävla tid.

Ett år senare kan jag fortfarande inte tänka på henne utan att minnas hennes plågade blick den sista dagen.

 

Jag vet att det är fler än jag själv som saknar min gamla tant. Så jag kan inte mer göra än att höja min hatt och tacka för 7, nästan 8 galna år med världens fräckaste surtant som minsann visste hur man skulle tas med människor.

Om lite drygt två månader är det ett år sedan hon flög iväg och jag kommer som vanligt tända ett ljus på hennes grav.

 

Queen Divatrix "Saga"

030104-170911