En hyllning till dem som betytt mest.
Jag ska inte ljuga, jag kom på mig själv för ett par veckor sedan med att säga "Det är synd att inte xx köper en riktig hoppkanin", men jag ska heller inte sticka under stol med att jag skämdes en del direkt efter heller.
Det är ju den där första kaninen man lär sig av, det spelar ingen roll vart man början, den där första hoppkaninen finns alltid där på ett eller annat sätt, och det är nästan alltid en kanin med okänd härstamning från grannen eller djuraffären.
Ingen ska behöva skämmas för att deras kanin inte har samma milslånga härstamning med 15 hoppare bakom sig.
Jag själv hade inte bråttom med att köpa hoppkanin, jag började 2006 och först 2008 köpte jag min första "riktiga" hoppkanin.
Den första kanin jag hoppade med
Bibbi 2000-2008
Bibbi satte inte direkt några spår inom hoppningen för mig, hemma var han seg och på tävling blev han stressad så mer än kanske 2-3 tävlingar blev det aldrig. Men djupt saknad kommer han alltid vara.
Kaninen som lärde mig att talang inte väger lika tungt som ren vilja
Brasse 2006-2011
Brasse var en renrasig dvärgvädur med allt som kommer därtill. Nämligen korta ben och kort kropp.
Det här är kaninen som aldrig någonsin behövde stöd, att dunderkrascha in i hindren och bara ställa sig upp och sätta fart mot nästa var hans melodi.
Kaninen som satte mig på plats och lärde mig att vara envis aldrig är något negativt
Saga 2004-2011
Saga var kaninen som gav mig snålskjuts in i kaninhoppningen, hon var talanfull och tog pinne på första starten trots att både hon och jag var otroligt oerfarna, men hon var också väldigt temperamentsfull.
Jag avlade en del på Saga, och idag finns hennes blod utspritt lite överallt på hoppbanan.
En sista hyllning, till dem som lärde mig mest.
